Dags för biologisk medicinering

Nu har jag äntligen fått tid till min första infusion av biologiska läkemedlet Remicade. Nästa torsdag 12.9 skall jag spendera tre timmar på dagsjukhuset för att få första dosen. Känns riktigt bra faktiskt! Har haft så otroligt jobbigt med alla inflammationer som avlöst varandra nästan innan den förra var över, så jag ser verkligen fram emot att testa ny medicin. Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att den fungerar och att jag äntligen skulle kunna börja leva lite normalare. Före infusionen på torsdag skall jag ta blodprover. Dessa skall tas tisdagen före. Vi får hålla tummar och tår för att de ser ok ut så att infusionen inte blir framflyttad 🤞🏼

Idag tyckte jag det kändes liiiite bättre i magen, men nope. Genast jag åt lunch började magen bubbla, ljuda och krampa. Går som en 90-åring här hemma mellan köket där jag tar medicin eller värmer värmedynan, wc:n och soffan där jag spenderar mestadels av tiden. Värst är kramperna i magen och wc-besöken. Fy, vilken plåga.

Sonen och grannpojken leker så fint tillsammans i sonens rum nu och det är så skönt att inte behöva säga till hela tiden eller behöva aktivera sig nu när man mår såhär. Har förklarat för honom varför jag är så "tråkig" (som jag känner mig) nu just, och han verkar förstå. Jag tampas med skuldkänslor just pga att jag känner att jag borde/skulle vilja göra så mycket mer med honom men inte orkar nästan NÅT just nu. Nån annan som känner igen sig? Åter igen blir man påmind om det faktum att detta är en dold sjukdom som inte syns utanpå, och då får man känslan av att man skulle vara tvungen att förklara sig så himla mycket hela tiden. Även om man ibland känner att man önskade att andra skulle behöva få känna på hur det känns att leva i min kropp en dag, så önskar man inte sin värsta fiende dessa plågor. Så är det.